Sølvruten

Sølvruten var navnet på en ukentlig postrute fra Christiania-Bragernes (Drammen) til Kongs- eller Sølvberget (Kongsberg). Ruta er navngitt i en forordning for postbud fra 1653.[1] Den er nærmere omtalt i en oversikt over postrutene vestover fra Christiania.

Sølvvognen

Navnet Sølvruten knyter også an til Sølvvognen, best kjent som Sølvposten eller Den norske ekspresse. Ruta ble etablert i 1759 for landeveis transport av mynter og sølvbarrer mellom Kongsberg og København. Ruta var i drift til krigstida satte en stopper for den i 1807. Den bestod angivelig av en diligence trukket av to hester mellom Kongsberg og Bragernes, av 4-5 hester mellom Bragernes og Christiania og 11-17 hester gjennom Smålenene og Sverige. Fra 1770 tok diligencen også med passasjerer.

Det første forslaget om en fast, landeveis rute mellom Christiania og København hadde kommet i 1752. I 1759 kom kjøring av pakkepost i gang etter samarbeid mellom Rentekammeret og Posten. I første omgang ble det kjørt to-, fra 1764 fire ganger årlig, men åpning også for privat pakkepost når det var plass. Fra 1770 ble det gitt bevilling til transport av reisende og pakker mellom København og Christiania hver fjortende dag. Den kjørende post skulle også ta seg av transport av mynt, inkludert sølv fra Kongsberg til København. [2]

Sølvvognen er nærmere omtalt av den tyske geologen Leopold von Buch som sommeren 1806 reiste med den fra København til Christiania, her i svensk språkdrakt:[3]

Då gick ännu den så kallade silfvervagnen ifrån Kongsberg, och jag begagnade detta förträffliga tilfälle at skyndsamt och med beqvämlighet genomresa ett land, hvars språk jag icke förstod. Efter sin första bestämmelse var detta väl icke egentligen någon vagn för resande, utan skickades genom Sverig till Kongsberg endast för att derifrån hämta de smältade silfvertackorna för myntet i Köpenhamn. En uppsyningsman måste i alla fall åtfölja transporten och det var naturligt, att han tillbjöd en resande sin lediga plats i vagnen. Deraf har ändtligen tid efter annan uppkommit ett slags verkelig diligence som icke litet befordrade communicationen emellan Köpenhamn och Christiania. Nu uppstodo mellan begge hufvudstäderna efterfrågningar och beställninger, hvarpå man förut tänkt föga eller alldeles icke. Om vintern kom silfvervagnen till Köpenhamn, icke så mycket lastad med silfver som med läckra foglar af alla slag för hufvudstadens kök; orrar, rypor och hjerpar i otrolig mängd; och bergsboerne i Norrige vunno icke litet härvid. Deremot bekom Christiania mångahanda små behofver ifrån sydligare länder; äfven journaler och böcker, hvilka man med skeppslägenhet icke kunde erhålla utan risque och först sent. Kriget, som gjort ett slut på denna communication, har först öfvertygat hvar man, huru nyttig den var för ett land, som öfverhufvud har så mycken brist på inre och yttre förbindelse för sin uppkomst.

Vognen gikk fra København hver tredje uke, kunngjort i avisene noen dager i forveien, og reisen tok vanligvis to uker. Vognmesteren tok hånd om kost og losji underveis, mot oppgjør ved reisens slutt. Ruta gikk først via Helsingør over sundet til Helsingborg. Der ble de reisende fordelt på flere lette vogner "sådanna de vanligen brukas på resor i detta land", før de fortsatte til Ängelholm og første overnatting. Dag to gikk reisen videre inn i Halland. Neste natt tilbrakte de i Redberg rett utenfor Gøteborg. Morgenen etter reiste de oppstrøms langs østbredden av Göta elv til ferjestedet ved Kungälv. Derfra fortsatte de videre langs vestbredden til slusene ved Trollhättan, før de igjen tok av vestover mot Uddevalla, så Kviström hvor de overnattet. Derfra reiste de over Svinesund til skysstasjonen Vestgård utenfor Halden. Dagen etter krysset de Glomma ved Fredriksstad og kjørte via Moss og stoppet for kvelden på Skyssjordet i Ås. Den femte reisedagen kjørte kolonnen de siste milene inn til Christiania over Ekeberg og gjennom Gamlebyen.

Se også

Referanser